Sommaren 2012 träffade Amors pilar mig och Hon med det stort H blev en del av mitt liv. När man träffar någon som verkligen känns som den rätta får man allteftersom tiden går ta del av dennes liv, nära och kära. Efter fyra kafferep och 2 middagar fick jag träffa den hon höll kärast. Han var 1,5 år och det dyrbaraste hon hade. Till en början en aning blyg men ganska snabbt tittade han upp min sina klarblå ögon lutade huvudet och log. Ett sådant där stort och glatt leende som man inte kan låta bli att besvara.
Vårt liv blev rätt omgående fyllt av rutiner som tidiga middagstider och hemmakvällar. Det här med spontana middagar på stan och umgänge med vänner avtog alltmer. Rätt in i familjelivet. Tydliga kontraster mot det studentliv jag levt i 5 år. Sena nätter rimmade helt enkelt inte med barn som hoppar i sängen före 08:00 på morgonen.
Problemet som man som den nye får brottas med är: När kliver jag in och tar en uppfostrande roll utan att trampa på min partners roll som mamma? Ska jag ta en uppfostrande roll överhuvudtaget?
Vi resonerade som så att när vi känner oss trygga i vår relation. Det var vi som skulle leva ihop. Då började rollen som bonusförälder, särkullsfader, styvförälder you name it. Sakta men säkert fick jag börja avlasta med dagishämtningar och blöjbyten men bara så mycket som jag själv ville och kunde. Konstant balanserande på gränsen till vad jag borde och kanske inte borde göra som den extra vuxna i barnets närvaro. Både den ena och den andra hade åsikter kring huruvida det är bra att ta in en ny människa i en kärleksrelation kort inpå en separation när det finns små barn inblandade.
Vi resonerade som så att när vi känner oss trygga i vår relation. Det var vi som skulle leva ihop. Då började rollen som bonusförälder, särkullsfader, styvförälder you name it. Sakta men säkert fick jag börja avlasta med dagishämtningar och blöjbyten men bara så mycket som jag själv ville och kunde. Konstant balanserande på gränsen till vad jag borde och kanske inte borde göra som den extra vuxna i barnets närvaro. Både den ena och den andra hade åsikter kring huruvida det är bra att ta in en ny människa i en kärleksrelation kort inpå en separation när det finns små barn inblandade.
Med facit i hand verkade det vara ett helt ok beslut. Jag tituleras nu kärleksfullt för Gubben och jag får både natta, trösta och säga till på skarpen när det behövs utan att bli ignorerad.
I augusti blir jag pappa för första gången men förälder har jag fått vara i nästan två år.
I augusti blir jag pappa för första gången men förälder har jag fått vara i nästan två år.
skriven
Jag har varit bonusmamma i över 5 år nu, till 2 skruttar som var 2 och 4 år när vi blev en del av varandras liv. Jag känner så väl igen det där med andras åsikter, men jag tror att varje familj måste göra på sitt sätt. När jag blev gravid med vårt gemensamma barn var jag orolig att jag skulle göra skillnad mellan barnen, att de stora skulle tycka att jag behandlade dem annorlunda än mitt "riktiga" barn. Det blev inte så.... Jag älskar alla 3 ungar, jag får ha ( och har) åsikter om hur de stora barnen ska uppfostras och de ser mig som en förälder, på gott och ont.
Grattis till bebisen i magen!