När tiden går så fort men ändå så sakta.

Kommentera
Två månader och två dagar. Längre än så är det inte kvar till datumet då vi beräknas få träffa den person som redan börjat vända upp och ner på tillvaron som den sett ut hittills. Efter sju månader som flugit förbi känns det nu ofattbart långt till den tredje september. Det är nu det börjar kännas brännande verkligt, tankarna har börjat samlas (så gott det går) och jag börjar känna mig så redo jag tror mig kunna bli innan hen faktiskt är här. Det är väl precis som med allt annat, "a watched pot never boils". Men snart får det gärna koka för min del. 

Men inte för snart. Livet är sällan optimalt, något jag och S har fått uppleva i sommar. Ytterligare en sommar har jag valt att jobba i Ljusdal, på den arbetsplats där jag jobbade innan min Umeå-epok fick sin början. Vi diskuterade fram och tillbaka innan jag hörde av mig för att se om det fanns behov av sommarpersonal. Tanken på att vara 40 mil ifrån varann medan S är gravid i sjunde och åttonde månaden var givetvis inte särskilt lockande. Men möjligheten att tjäna lite mer pengar, och att få jobba på bättre arbetstider och med bättre villkor vägde ändå över. Vi gör det bästa av situationen helt enkelt. I Midsommarhelgen var det min tur att åka upp till Umeå, och nästa delmål är slutet på den här veckan när S kommer ner och hälsar på och stannar i drygt en vecka.
 
Saker och ting löser sig hur som helst och livet är ändå fantastiskt fint. Bebisgarderoben börjar fylla på sig själv med hjälp av såväl släkt och vänner som en nyligen traderafrälst bebismamma. Nu är det babyskydd och lite annat smått och gott som ska införskaffas, sen får det som sagt gärna "koka" för min del.
 
//Christoffer