Nu kan ni som tittar in här se denna sida som nostalgi. 

Vi ligger nu uppe på vår nya plats. 

www.lattefarsor.se

/ Dennis & Koffe

Nu ligger vi uppe igen!

Allmänt Kommentera
Nu kan ni som tittar in här se denna sida som nostalgi. 

Vi ligger nu uppe på vår nya plats. 

www.lattefarsor.se

/ Dennis & Koffe
Idag väljer vi att lyfta upp en kommentar från Sanne till Dennis tidigare inlägg: Den blomstertid nu kommer
 

Sanne skriver klokt om att inte sätta flickor i den ständiga offerrollen.
 
Bra och fin text! 

Har bara en kommentar, det är kanske av vikt att påpeka att det främst är killar som ligger i farozonen när det gäller studentnätter och liknande festkvällar. Visst är det väl så att det är tjejer som råkar ut för våldtäkter och sexuella övergrepp i större utsträckning än killar, men dessa sker främst av någon man känner, inte i en mörk park eller på väg hem från en studentfest av någon okänd. 

Det är unga killar som löper störst risk för exempelvis misshandel. Så när du skriver "då är jag ändå kille" och att du endast skulle bli rånad visar kanske på hur stark normen faktiskt är, att det är tjejerna som måste skyddas från allt hemskt fast det främst är de unga killarna som löper störst risk (speciellt för våld) i nattlivet. Tycker eran blogg, läst den till och från, håller bra genusperspektiv men här saknar jag den reflektionen. Det blir återigen en offerroll för tjejer, det är dem vi måste skydda och att "killarna klarar sig själva". 

Förstår att du såklart kommer vara lika orolig när Storebror har sin student. Båda barnen kommer känna sig trygga med er som föräldrar och säkerligen ringa om det skulle vara något :) Ville bara påpeka att det riskerar att bli lite moralpanik över våldtäkt och tjejer som är ute och festar, sker som sagt främst av någon man känner, och risken i samma kontext (i det här fallet studenten) är högre för misshandel och killar som är ute och festar."
 

Tack Sanne för att du läser och kommenterar bloggen. Det hjälper oss att tänka en vända till. 

/ Dennis och Christoffer, Lattefarsor

Upp till ytan: 2, Den blomstertid nu kommer..

Upp till ytan Kommentera
Idag väljer vi att lyfta upp en kommentar från Sanne till Dennis tidigare inlägg: Den blomstertid nu kommer
 

Sanne skriver klokt om att inte sätta flickor i den ständiga offerrollen.
 
Bra och fin text! 

Har bara en kommentar, det är kanske av vikt att påpeka att det främst är killar som ligger i farozonen när det gäller studentnätter och liknande festkvällar. Visst är det väl så att det är tjejer som råkar ut för våldtäkter och sexuella övergrepp i större utsträckning än killar, men dessa sker främst av någon man känner, inte i en mörk park eller på väg hem från en studentfest av någon okänd. 

Det är unga killar som löper störst risk för exempelvis misshandel. Så när du skriver "då är jag ändå kille" och att du endast skulle bli rånad visar kanske på hur stark normen faktiskt är, att det är tjejerna som måste skyddas från allt hemskt fast det främst är de unga killarna som löper störst risk (speciellt för våld) i nattlivet. Tycker eran blogg, läst den till och från, håller bra genusperspektiv men här saknar jag den reflektionen. Det blir återigen en offerroll för tjejer, det är dem vi måste skydda och att "killarna klarar sig själva". 

Förstår att du såklart kommer vara lika orolig när Storebror har sin student. Båda barnen kommer känna sig trygga med er som föräldrar och säkerligen ringa om det skulle vara något :) Ville bara påpeka att det riskerar att bli lite moralpanik över våldtäkt och tjejer som är ute och festar, sker som sagt främst av någon man känner, och risken i samma kontext (i det här fallet studenten) är högre för misshandel och killar som är ute och festar."
 

Tack Sanne för att du läser och kommenterar bloggen. Det hjälper oss att tänka en vända till. 

/ Dennis och Christoffer, Lattefarsor
Bra kommentarer förtjänar att att lyftas upp från kommentarsfältet så att alla lätt kan komma åt dessa. Därför har vi nu valt att lägga till ytterligare en kategori som vi kallar för "Upp till ytan". 
 
Till inlägget CI inte hela lösningen för barnet fick vi en kommentar som vi tycker är värd att publicera för alla som vill ha en annan vinkel på inlägget. 
 
Först ut är bloggerskan Ronja med bloggen Ovita skor som blir lyft upp till ytan. 
 
"Jag är uppvuxen i dövkulturen och har fått höra mycket ont om CI. När jag sedan själv snubblade in på ett jobb som innebar just att jag skulle finnas till hands för ett CI-barn var jag riktigt skeptisk. Jag har fått se mycket inom hörseln nu. Mina åsikter är detta. Att ha CI gör inte ett dövt barn "på sin höjd hörselskadat" utan man kan höra extremt bra med CI. Det krävs åtgärder likt en hörselskadad i tex. skolmiljö men själva hörseln är jättebra, inte superb men jättebra. Det är helt otroligt! Det folk tror däremot om CI är att man opererar, sätter en ratt på huvudet sen hör man precis som en vanlig människa och så går det absolut inte till. Man måste träna hjärnan och jobba jobba jobba med hörseln varje dag. CI barn måste gå igenom enormt mycket för att bli "accepterad som hörande" vilket man ändå inte är. Barnen måste tvingas till att höra, att alltid vara på spänn i lyssnandet då man inte kan vara okoncentrerad en sekund för då förstår man inte vad som sägs. I våta miljöer går CI'et bort (just idag, men redan nu finns CI som kan bäras i badhus etc, om inte länge är det i Sverige också). I USA finns det många som inte använder tecken och barn med CI är utmärkta läppläsare. Den lilla stund i gymnastikduschen går det bra att bara läsa på läppar, så länge barnets vänner vet om att "nu är jag döv". CI-barn tvingas till att höra, men det gör också döva barn. Döva barn tvingas till att inte höra.
 
Världen är en hörande plats, det går inte att ändra på. Hela världen lär sig inte teckenspråk. (Vilket de borde). Ett barn som föds dövt, utan CI, är begränsat till andra barn som också kan teckenspråk. Vilket ofta resulterar att man måste flytta till Örebro, Härnösand osv. Barnet som jag arbetar med kan gå på sin skola som är ett stenkast bort, va med kompisarna på gatan och förstå vad dom säger. Gå på stan, träffa främlingar men ändå ha en ordentlig konversation som fungerar. Sakta men säkert har min skeptis fått skjutas undan inför det faktum vad otroligt CI är. I början när jag fick se hur mycket dessa barn fick gå igenom tyckte jag att det var hemskt, men på samma sätt har de mina i familjen som är döva också fått gå igenom mycket annat som är hemskt. Att höra med CI i början är mycket obehagligt och det kändes fel att barn tvingas till att höra när de inte vill, men allt nytt är obehagligt i början. Precis som när du vaccinerar dig. Man måste inte höra men livet i omvärlden är lite enklare om du hör. Du kan åka utomlands och göra dig förstådd på ett lättare sätt. 

Men jag har alltid tyckt att man inte behöver välja. Man kan väl ha CI och teckna? Jag har insett problematiken med detta nu. Eftersom det är oerhört jobbigt att höra med CI (hjärnan blir snabbt trött om det är mycket surr och på många sätt görs åtgärder som till ett hörselskadat barn men att höra med hörapparat är 100 ggr svårare än med CI) Eftersom det är så ansträngande att höra med CI (det blir lättare förståss med åren att lyssna med CI) tecknar man till ett barn med CI, vilket sinne väljer kroppen då? Att se tecknet med din fullt fungerande syn eller höra med en hörsel som inte är fullgod? Då slutar hjärnan att göra stigar till synonymcentrat eftersom du redan förstått via tecken. Eftersom det går så mycket tid till att träna att ta in det talade språket, försvinner teckenspråket undan för undan. Barnet som jag arbetar med får talat språk på skolan, men tss hemma. Men fram tills man är "vuxen" finns det inte tid till båda för ett barn med CI, att BARA teckna eller BARA tala. Det vet jag själv med mitt egen teckenspråk att ju mer sällan jag tecknar, ju mer inser jag att jag tappat. Jag är hörande men träffar döva så sällan sen jag flyttade från inlandet. Om man inte räknar med min sambo från Örebro, som jag lärt upp eller mina döva släktingar, så har jag haft nytta av teckenspråket 3 ggr i mitt liv, i möten med andra främlingar.
 
Till sist: Jag vet inte på vilken sida jag står, men bara genom att se det lilla barnet jag arbetar med, som innan CI-operationen var tyst och tillbakadragen, som alltid behövde sin mamma till att översätta vad de andra barnen sa, nu ropar till sina kompisar och är framåt och en sådan glad, klok och självständig individ. Redan där har man väl vunnit? Att neka ett barn hörsel för att hålla kvar vid en kultur, som är underbar men trots allt grundas i ett handikapp. Ska man neka barn det? Ska man neka ett barn i rullstol att springa, om det finns operationer som kan göra det möjligt? Jag vet inte riktigt."
 
Vi tackar Ronja för att hon tog sig tiden att kommentera.

/Lattefarsor
 
 
 

Upp till ytan: 1

Upp till ytan 2 kommentarer
Bra kommentarer förtjänar att att lyftas upp från kommentarsfältet så att alla lätt kan komma åt dessa. Därför har vi nu valt att lägga till ytterligare en kategori som vi kallar för "Upp till ytan". 
 
Till inlägget CI inte hela lösningen för barnet fick vi en kommentar som vi tycker är värd att publicera för alla som vill ha en annan vinkel på inlägget. 
 
Först ut är bloggerskan Ronja med bloggen Ovita skor som blir lyft upp till ytan. 
 
"Jag är uppvuxen i dövkulturen och har fått höra mycket ont om CI. När jag sedan själv snubblade in på ett jobb som innebar just att jag skulle finnas till hands för ett CI-barn var jag riktigt skeptisk. Jag har fått se mycket inom hörseln nu. Mina åsikter är detta. Att ha CI gör inte ett dövt barn "på sin höjd hörselskadat" utan man kan höra extremt bra med CI. Det krävs åtgärder likt en hörselskadad i tex. skolmiljö men själva hörseln är jättebra, inte superb men jättebra. Det är helt otroligt! Det folk tror däremot om CI är att man opererar, sätter en ratt på huvudet sen hör man precis som en vanlig människa och så går det absolut inte till. Man måste träna hjärnan och jobba jobba jobba med hörseln varje dag. CI barn måste gå igenom enormt mycket för att bli "accepterad som hörande" vilket man ändå inte är. Barnen måste tvingas till att höra, att alltid vara på spänn i lyssnandet då man inte kan vara okoncentrerad en sekund för då förstår man inte vad som sägs. I våta miljöer går CI'et bort (just idag, men redan nu finns CI som kan bäras i badhus etc, om inte länge är det i Sverige också). I USA finns det många som inte använder tecken och barn med CI är utmärkta läppläsare. Den lilla stund i gymnastikduschen går det bra att bara läsa på läppar, så länge barnets vänner vet om att "nu är jag döv". CI-barn tvingas till att höra, men det gör också döva barn. Döva barn tvingas till att inte höra.
 
Världen är en hörande plats, det går inte att ändra på. Hela världen lär sig inte teckenspråk. (Vilket de borde). Ett barn som föds dövt, utan CI, är begränsat till andra barn som också kan teckenspråk. Vilket ofta resulterar att man måste flytta till Örebro, Härnösand osv. Barnet som jag arbetar med kan gå på sin skola som är ett stenkast bort, va med kompisarna på gatan och förstå vad dom säger. Gå på stan, träffa främlingar men ändå ha en ordentlig konversation som fungerar. Sakta men säkert har min skeptis fått skjutas undan inför det faktum vad otroligt CI är. I början när jag fick se hur mycket dessa barn fick gå igenom tyckte jag att det var hemskt, men på samma sätt har de mina i familjen som är döva också fått gå igenom mycket annat som är hemskt. Att höra med CI i början är mycket obehagligt och det kändes fel att barn tvingas till att höra när de inte vill, men allt nytt är obehagligt i början. Precis som när du vaccinerar dig. Man måste inte höra men livet i omvärlden är lite enklare om du hör. Du kan åka utomlands och göra dig förstådd på ett lättare sätt. 

Men jag har alltid tyckt att man inte behöver välja. Man kan väl ha CI och teckna? Jag har insett problematiken med detta nu. Eftersom det är oerhört jobbigt att höra med CI (hjärnan blir snabbt trött om det är mycket surr och på många sätt görs åtgärder som till ett hörselskadat barn men att höra med hörapparat är 100 ggr svårare än med CI) Eftersom det är så ansträngande att höra med CI (det blir lättare förståss med åren att lyssna med CI) tecknar man till ett barn med CI, vilket sinne väljer kroppen då? Att se tecknet med din fullt fungerande syn eller höra med en hörsel som inte är fullgod? Då slutar hjärnan att göra stigar till synonymcentrat eftersom du redan förstått via tecken. Eftersom det går så mycket tid till att träna att ta in det talade språket, försvinner teckenspråket undan för undan. Barnet som jag arbetar med får talat språk på skolan, men tss hemma. Men fram tills man är "vuxen" finns det inte tid till båda för ett barn med CI, att BARA teckna eller BARA tala. Det vet jag själv med mitt egen teckenspråk att ju mer sällan jag tecknar, ju mer inser jag att jag tappat. Jag är hörande men träffar döva så sällan sen jag flyttade från inlandet. Om man inte räknar med min sambo från Örebro, som jag lärt upp eller mina döva släktingar, så har jag haft nytta av teckenspråket 3 ggr i mitt liv, i möten med andra främlingar.
 
Till sist: Jag vet inte på vilken sida jag står, men bara genom att se det lilla barnet jag arbetar med, som innan CI-operationen var tyst och tillbakadragen, som alltid behövde sin mamma till att översätta vad de andra barnen sa, nu ropar till sina kompisar och är framåt och en sådan glad, klok och självständig individ. Redan där har man väl vunnit? Att neka ett barn hörsel för att hålla kvar vid en kultur, som är underbar men trots allt grundas i ett handikapp. Ska man neka barn det? Ska man neka ett barn i rullstol att springa, om det finns operationer som kan göra det möjligt? Jag vet inte riktigt."
 
Vi tackar Ronja för att hon tog sig tiden att kommentera.

/Lattefarsor