Replik: Time-outs. Rond två.

En kommentar

Här kommer min replik på vad som i historieböckerna kommer att benämnas som "Latte-Debatten" eller varför inte, "Latte-slaget på Blogg.se".

Alla har vi våra uppfattningar om barnuppfostran och var och en har rätt att uppfostra sitt barn så som en själv upplever som det bästa för barnet. 

Jag håller inte med Christoffer om att diskutera uppfostringsmetoder är naivt om man inte redan har 3-4 barn och 12 barnbarn. Jag tycker att man kan följa debatterna som finns kring barnuppfostran och ta ställning till de metoder som verkar ligga närmast ens personliga värderingar. Det finns tonvis med forskning på området varför inte ta del av den och bilda en egen åsikt. 

Det Christoffer verkar förespråka i sitt inlägg är en Time-out Light där barnet inte trycks ner psykiskt eller fysiskt. 

Är det då en time-out eller är det en omskrivning av det jag tidigare skrev om, fast beslutet att behålla termen time-out av princip?

Ett barn i affekt (till exempel ett argt barn) lyfts ur situationen med tvång för att sitta still i 2-6 minuter beroende på ålder. Ett barn i affekt ska alltså förstå detta som en konsekvens av ett icke önskvärt beteende och inte som en bestraffning. Förespråkare av time-outs hävdar att barnet ska sitta i ett tomt tråkigt rum. Att kalla det en konsekvens och inte en bestraffning är att leka med orden enligt mig. Det är att sätta barnet i skamvrån och sen förklara för barnet varför det fick vara där. Time-outs kan skapa ångestkänslor hos barn som inte förstår konsekvensen. Är inte det ett psykiskt övergrepp? (Pedagogiska Magasinet om Skamvråns återkomst)

Nu har jag svårt att tro att Christoffer i grund och botten kommer att frysa ut sin framtida 2-åring i två minuter för att hen inte äter sin blodpudding eller skriker när hen inte får ha sandaler på sig ute när det är minusgrader. Jag tror även att Christoffer egentligen förstod jämförelsen mellan barn och kriminella men jag förtydligar ändå. Min jämförelse handlar om att bestraffning i grunden varken gynnar barn eller vuxna. Straff i inlärningssyfte fungerar sällan, då straffet inte är tillräckligt tydligt kopplat till beteendet. Däremot förknippas bestraffningen oftare med personen som utsätter barnet för straffet vilket då skulle kunna skada relationen dem emellan (Psykologiguiden om bestraffning).

 

Time-outs för upprörda barn (barn i affekt) om än i några minuter talar om för barnet att beteendet var fel men inte vad barnet skulle ha gjort istället. I time-outs talar vi om för barnet efter att det ha fått skämmas en stund vad det skulle gjort istället och varför. Åter igen, att tillfoga våra barn skam och ånger när de är så små är enligt mig ingen konsekvensinlärning utan en bestraffning. Om barnet bara kopplar time-outen med det felaktiga beteendet och inte förstår vad han/hon skulle gjort istället, vad är då poängen med att ha en time-out? Markera vad som är rätt och fel kan man göra utan att bestraffa sitt barn. 


"Viktigt är också att barnet förstår att time-outen inte innebär att föräldrarna älskar hen mindre. Det får inte leda till obehag på så sätt." 

 

Är det inte obehagligt att lämnas ensam när man är som mest upprörd och inte vet vad man ska göra med alla känslor som bubblar i en? 

 

Avslutningsvis.

Det handlar inte om att vara pappa eller biologisk förälder heller för den delen. Det handlar enligt mig om att vara en god förebild för så väl dina barn, bonusbarn eller elever på dagis och fritidshem. 


Nu börjar denna långfredag lida mot sitt slut och bredvid mig här i soffan som vi bäddats ner i snarkar sambo och bonuspojken ikapp.

Som en gammal trogen akademiker valde jag att länka till källor för att lämna lite tryck i mina "argument". De skulle kanske inte godkännas i en vetenskaplig tidskrift, men de är lättlästa för den som vill läsa lite närmare om varför bestraffningar och time-outs är mindre bra. 

 

Därför fungerar inte bestraffning 
 
Skamvråns återkomst (om varför time-outs inte är att föredra) 
 
 
Skamvrån av Carl Larsson 1894
(hämtad på wikipedia)
 
 
1 Malin:

skriven

Hej Dennis! Intressant diskussion! Jag har en ytterligare vinkel man kan tänka på kring time-outs och bestraffningar om du är intresserad :) Jag tänker på "curling-föräldrar" och effekten det har på barnen. Förenklat: curlingföräldrar är vi alla, alla vill vi helst att våra barn ska gå genom livet med konstant leende på läpparna och aldrig känna ångest, för det gör ju så himla ont i oss när de små liven har ont! Det vi inte tänker på är att om man aldrig utsätts för svåra situationer, får uppleva ångest, förlust, frustration, ensamhet - så kommer vi aldrig heller lära oss hantera dessa känslor! Vilket leder till att när vi väl måste möta dem, ca skolålder och uppåt, framförallt kanske de stormiga tonåren, och ingen förälder kan "fixa" allt så att de jobbiga känslorna försvinner (både för att problemen är så mycket större än de var när vi var små, och för att vi själva har frigjort oss från föräldrarna mer och mer, helt i sin ordning) kommer de upplevas som så mycket mer traumatiska. Eftersom vi inte har några hanteringsstrategier för dem!
Därför menar jag på att det kan vara bra för barnen att uppleva jobbiga känslor ibland, och huvudsaken är att man som förälder finns där som en trygghet och källa till aldrig sinande kärlek. Tänker t.ex. på när jag själv var liten, nog var man så fruktansvärt arg på mamma och pappa när de bestämde och inte gjorde som man ville gång på gång, men aldrig nånsin har jag tvivlat på att de älskar mig ändå.
Varför jag tänker på det här är för att jag jobbar på barn o ungdomspsykiatrin och möter dagligen ungdomar som mår otroligt dåligt och har extremt hög ångestnivå kring egentligen "vardagliga" motgångar i livet. Och inte sällan möter man då föräldrar som gör precis det jag beskrev, istället för att hjälpa barnen/ungdomarna att vara i de jobbiga känslorna och hantera dem försöker de "fixa" allt jobbigt så att deras barn ska bli glada igen. Och det går ju liksom bara till en viss punkt, och skapar jättemycket frustration hos både föräldrar och barnen!

Samt att jag tror att man gärna intellektualiserar barnen lite för mycket med alla förklaringar och diskussioner kring beteende och känslor när de fortfarande är i förskoleålder. Ibland kan det räcka med att få höra ett nej och sedan lära sig förhålla sig till det när man är liten. Men sen tänker jag att det är viktigt att vara lyhörd för vad barnet uttrycker, speciellt eftersom de ofta pratar sitt eget lilla språk :)

Och som ni säger, finns det ju inga "så här ska man göra" inom barnuppfostran, alla familjer får det att funka på sitt sätt!
Men det var en tanke från mitt håll i alla fall!
Förövrigt är det väldigt intressant att läsa om föräldraskap från mannens synvinkel för en gångs skull! Heja papporna! :D

Svar: Hej Malin. Mycket intressanta tankar. Jag tror nästan att jag besvarar mina tankar i ett inlägg senare.
/Dennis, Lattefarsor
Lattefarsor