Snart är det så torsdag igen och dags för oss att välkomna en ny graviditetsvecka. Den här gången är det vecka 29 vi går in i, och tiden börjar gå fruktansvärt fort. Det är inte mycket mer än 10 veckor kvar till dess det är dags att få träffa den person vi längtar mest efter i hela världen.
Något som det blivande föräldraskapet fört med sig är en helt ny typ av oro. Allt är potentiellt livsfarligt för det lilla livet inne i magen och som föräldrar är det vårt jobb att skydda hen mot allt ont. Okej Dennis, att oroa sig för sonens/dotterns kommande studentfester kanske är självplågeri mer än något annat. Det kommer finnas nog mycket att oroa sig för på vägen dit.
Hur som helst fick vi ta en sväng upp till förlossningen kring midnatt mellan torsdag och fredag förra veckan. S hade känt mindre sparkar under dagen än i vanliga fall och direkt började vi oroa oss. Tankarna gick fram och tillbaka från "det är förmodligen precis som det ska" och "vi har nog bara en lugn bebis" till "kan vi någonsin förlåta oss själva om något händer för att vi inte kollar upp att allt är som det ska"?
Sagt och gjort, på råd av sjukvårdsupplysningen 1177 ringde vi direkt till förlossningen här i Umeå och de ville att vi skulle komma in och kolla så att allt stod rätt till. Olika undersökningar gjordes, bland annat en CTG-kurva och ett kort ultraljud så att vi både fick höra och se bebisens hjärta slå och att hen rör sig som vanligt.
Allt visade sig vara precis som det ska med bebisen, och förmodligen även med oss superängsliga blivande föräldrar. Vi fick otroligt bra bemötande av personalen på förlossningen, de tog oss verkligen på allvar trots att det förmodligen är deras vardag att hantera oroliga föräldrar snarare än bebisar i faktiska krissituationer. Såna här gånger känns det väldigt skönt att ha fem minuter till sjukhuset, och att veta att vi kan höra av oss när som helst oavsett vad vi oroar oss för.
Kvällen därefter passerade vi ytterligare en fantastisk milstolpe när jag för första gången lyckades höra bebisens hjärta slå genom magen - utan stetoskop, ljudförstärkare eller maskiner som säger ping.
Med en vilopuls som ligger på 60-70 % av din pappas max kämpar du på därinne. Dygnet runt. Bra jobbat! Snart börjar det vara nog så trångt där du bor, och då är det dags att komma ut så vi får träffa dig. Du är efterlängtad, lilla sparvhjärtat.
Det är svårt att beskriva känslan av att med örat mot magen höra tickandet från lillhjärtat och samtidigt känna en spark mot kinden.
//Christoffer