En tidig aprilmorgon, närmre bestämt den 4:e april 1987 efter, vad jag förstått, mycket möda och stort besvär föddes jag. Så här 27 år och en dag senare sitter jag här, och har bara några månader kvar innan jag själv ska bli pappa.
Det har nog börjat sjunka in nu, för det är första gången sedan vi fick veta att Ärtan är på väg som jag känner mig lite tom i huvudet. Det är först nu det börjar kännas på riktigt. Hittills har det varit som om jag låtsats, lekt mamma, pappa, barn på något sätt.
På tisdag den 8:e april är det dags för ultraljudet, något jag ser fram emot med ordentligt skräckblandad förtjusning. Jag har ingen aning om vad jag ska förvänta mig förutom att förhoppningsvis få se vår bebis på bild. I min kaosartade hjärna ser jag alla värsta-scenarion framför mig och får påminna mig själv om djupa andetag då och då.
Andas in, andas ut..
Det är dags för oss att äntligen få kika in och se hur du har det därinne lilla ärta (som för länge sedan slutade vara en liten ärta) och jag får nästan svårt att andas när jag tänker på det. Du som växer dig så stor och stark inne i mammas mage. Vi längtar efter dig så mycket att det nästan gör ont.