Ett sista inlägg om time outs.

4 kommentarer
Först vill jag säga att jag inte tvivlar ett dugg på din förmåga att delta i uppfostringen av storebror, Dennis. Det har verkligen inte varit min mening att få dig att tro det.
 
Som svar på min bloggkollegas inlägg nummer två i time out-frågan igår kväll skulle jag vilja börja med att ifrågasätt själva begreppet time out. Min första fråga blir således, är begreppet time out varumärkesskyddat och tvunget att användas med en förutbestämd uppsättning regler som innefattar isolerat barn utan modifikation? För mig är det precis som alla andra uppfostringsmetoder upp till varje familj att användas på sätt som fungerar för dem. Där kanske vi har problemet? Att det setts som en universallösning som genom användande på så sätt som det beskrivs i nanny-tv ska få barnet att förstå vad man menar? Som jag skrev i mitt förra inlägg ligger ett stort ansvar på föräldrarna att se till att barnet förstår varför det blir bestraffat/får ta konsekvensen eller vad man nu vill kalla det.
 
Som sagt anser jag heller inte att en time out ska användas för minsta lilla sak (till exempel icke uppäten blodpudding eller sandalgråt), då detta skulle leda till ett oändligt antal time outs. Däremot tycker jag att det känns helt okej när det handlar om att barnet gjort någon annan illa eller när hen medvetet gör saker som man tidigare förklarat som inte okej. 
 
Sen undrar jag, om det inte är okej med bestraffning i form av en time out där barnet får sitta ner och lugna sig, är det då okej med bestraffning i form av utebliven fruktstund eller att ta bort någon av barnets leksaker för att hen betett sig illa? Var går gränsen? Om en stund med gråt i ett avskilt rum kan anses vara psykiskt nedtryckande, är det inte samma sak med den uteblivna frukten? Jag tror att det är viktigt att komma ihåg att lite gråt inte är farligt. Självklart får en bestraffning inte innefatta psykiskt eller fysiskt nedtryckande av barnet. Och i min tolkning av time outs finns det inget sånt element.

Som tillägg vill jag säga att jag inte tror att akademisk forskning står sig mot att känna av vad som faktiskt fungerar med sitt eget barn. Det som fungerar för en familj är inte garanterat att fungera i andra. I mitt och S fall kan det visa sig att time outs inte fungerar över huvud taget, vi kanske inte ens provar det alls. Men det viktigaste tror jag är att inte vara så snabb att döma andra för vilka metoder som fungerar för dem. 
 
Det här ämnet är verkligen en vattendelare, det är då säkert.
//Christoffer
 
 
1 Emschen :

skriven

Om det är en sak jag har lärt mig under mina år som bloggerska så är det att set är otroligt svårt att diskutera barnuppfostran.
Alla familjer gör sitt bästa och även de bästa föräldrar gör fel ibland, vi är inte mer än människor. Jag tror inte det finns en enda förälder som vill förnedra eller bryta ner sina barn, inte föräldrar som ÄR föräldrar (de som vill förnedra och bryta ner är inte föräldrar oavsett hur biologiskt det än må vara!).
Time outs fungerar inte här, vi kör en annan lösning som vi har lärt oss fungerar.
Trevlig påsk!

Svar: Jag tror inte heller att någon frivilligt vill sitt barn illa. Jag ville med egna åsikter och med stöd i viss forskningen visa vad time out kan innebära. Jag tycker att det är viktigt att diskutera sådant även om det är svårt. Genom att skriva om det kan jag ge föräldrar och även mig själv perspektiv på olika uppfostringssätt. Självklart kan jag inte när jag tar ställning i en fråga vara alla till lags. Det kommer alltid finnas de som känner sig trampade på tårna. Det viktiga är att vi kan skapa en vettig diskussion.

Var och en har rätt att uppfostra sina barn efter eget omdöme.

Det ena behöver inte vara bättre eller sämre än det andra. Även om jag personligen är av en annan åsikt.

Glad påsk!

/Dennis Nyheim
Lattefarsor

2 Anonym:

skriven

Jag håller med om att barnuppfostran är extremt svårt att diskutera och att olika metoder fungerar olika för olika familjer. Något som kan vara värt att ha med sig i just det här fallet är att små barn inte har ett utvecklat konsekvenstänkande. Forskning visar på att barn inte förstår konsekvenser innan 12 års ålder och att människan inte är fullt kapabel att förstå konsekvenstänkande fullt ut innan 25 års ålder (därav ex steriliseringsförbud innan 25).
Detsamma gäller med "när barnet medvetet gjort något en tidigare förklarat inte är okej". Det är svårt att säga att små barn medvetet gör någon illa. Impulskontroll och som sagt konsekvenstänkandet är inte fullt utvecklat och det är inte alls säkert hen minns eller kopplar samman tidigare förmaningar osv.
Men ja. Konsekvensinlärning är knepigt. Vi vill ju att barnen ska förstå. Men vi måste också ta hänsyn till barnets förståelse och utveckling.

3 Anonym:

skriven

Jag håller med om att barnuppfostran är extremt svårt att diskutera och att olika metoder fungerar olika för olika familjer. Något som kan vara värt att ha med sig i just det här fallet är att små barn inte har ett utvecklat konsekvenstänkande. Forskning visar på att barn inte förstår konsekvenser innan 12 års ålder och att människan inte är fullt kapabel att förstå konsekvenstänkande fullt ut innan 25 års ålder (därav ex steriliseringsförbud innan 25).
Detsamma gäller med "när barnet medvetet gjort något en tidigare förklarat inte är okej". Det är svårt att säga att små barn medvetet gör någon illa. Impulskontroll och som sagt konsekvenstänkandet är inte fullt utvecklat och det är inte alls säkert hen minns eller kopplar samman tidigare förmaningar osv.
Men ja. Konsekvensinlärning är knepigt. Vi vill ju att barnen ska förstå. Men vi måste också ta hänsyn till barnets förståelse och utveckling.

Svar: Ja, det är verkligen mycket att tänka på. Kul att ämnet sporrade till diskussion! //Christoffer
Lattefarsor

4 makalösamalin:

skriven

Haha, ja, kollar man på mama.nu när någon av bloggarna där frågar om råd angående exempelvis nattningsrutiner så kommer det en uppsjö av svar i stil med: så här ska du göra! Och det blir så tydligt att, även om vissa riktlinjer alltid kan urskiljas (alla barn mår bra av rutiner och konsekvens), så ÄR det så himla olika vad som fungerar för vem.
För ngr år sedan arbetade jag som assistent i ett boende för personer med mentala funktionsnedsättningar. En av dem var på en femårings nivå. När hen hamnade i destruktiva, utåtagerande beteenden så gick vi "till soffan" (som de facto var en soffa i hens lägenhet). Soffan var ett slags time-out ställe där man tillsammans satt och lugnade ner sig och sedan pratade om vad som hänt. Hen blev alltså aldrig ivägskickad men eftersom en dialog inte var möjlig för stunden och beteenden av det slag bäst bemöttes med konsekvens, så blev soffan en utmärkt plats för att bryta låsningen. Kanske inte riktigt sådana time-outs som det pratats om men lite så tänker jag att det kanske kan fungera här när 8-månadersknabben hamnar i trotsåldern..? Vi sätter oss någonstans tillsammans tills vi kan prata. Eller som min svåger säger till sin femåring: nä, om du inte slutar nu så blir det snickaboen- och med det menar han att barnet måste sitta i hans knä tills barnet har lugnat ner sig. Funkar bra för dem :) Och är ju ingen verklig bestraffning att sitta i pappas famn.