Idag kommer ett sådant där "hej hallå bloggen det här har jag gjort idag inlägg". Trots att jag har lovat Christoffer att det aldrig skulle hända.
Trött som ett **, jag vet inte vad. Tidig morgon med en arbetsdag som aldrig ville ta slut. Inget ont om mitt jobb men det är inte det jobbet jag drömde om när jag började studera 2006. Det är snarare samma slags jobb jag lämnade när jag lämnade Södertälje och 08-området för nordliga breddgrader. Dagens jobb är en ekonomisk trygghet och det passar familjelivet bättre än de tidigare kvälls- och nattpassen jag hade under min studietid. Trots att jag fått förtroendet och den ärofyllda ansvaret att arrangera och hålla i en fortbildning i teckenkommunikation för mitt arbetslag så är motivationen inte helt på topp. Mitt kontrakt/anställningsavtal går ut i början på juni.
Dennis för några år sedan hade inte brytt sig nämnvärt om detta. Jag har sedan studenten aldrig gått arbetslös under någon längre period. Jobben har liksom kommit av sig själv utan större ansträngning. Jag har kunnat ta första bästa jobb och varit nöjd med det. Inga större krav på yrkesstatus eller lön. Det är ett jobb och det kändes bra att dra in pengar till ett rum med kokskåp och två katter som inte hade allt för höga krav på mig. Lite mat och att de fick sova i fotändan på nätterna räckte gott och väl.
Dennis nu tänker att han måste ha ett jobb så fort det andra tar slut, helst långt innan och helst ska det vara heltid och bra betalt för att pappapengen inte ska bli alltför liten när det är dags. Större lägenhet och bil är även de kostnader som måste kunna täckas nu när familjen på tre blir fyra. Och som vi vet så är mammapengen inte den man blir fetast av, särskilt inte heller när den baseras på en 75 % -tjänst. Det har heller inte varit möjligt för min sambo att som först ensamstående mamma att arbeta heltid inom handels. Dagarna för barnet på dagis hade blivit så långa att de bara hade hunnit umgås de helger hon inte jobbat.
Vi är bägge (trots bättre vetande) fastnat i kvinnofällan där hon som mamma till Storebror haft lägre anställning för att kunna vara med honom. Nu ligger det på mig att vara den familjeförsörjande kraften vilket känns galet. Jag vill inte vara den där föräldern som försvinner tidigt på morgnarna och kommer hem strax före läggdags på kvällarna. För att sen på helgen vara helt slut och tråkig.
Är det en utopi att tro att man kan vara två närvarande föräldrar i veckorna och få vardagen att gå ihop? Speciellt det första året efter födseln.
/Dennis
skriven
Det där är en fråga som inte är alldeles lätt att lösa.
I den utopi vi alla vill leva i så kan man dela föräldraledighet rakt av och ändå leva som man vill med allt vad det innebär ekonomiskt.
Jag tillhör själv den kategori kvinnor som gått ned i arbetstid eftersom familjelivet har blivit lidande, för långa förskole/fritids/skol-dagar, en alldeles för trött morsa.
Att jag sedan arbetar inom vård och omsorg med en lön därefter gör inte saken bättre. Dock är ju barnen viktigare, min tid med dem som små är ju ändå en kort period i mitt liv och jag tänker definitivt ta vara på den.
Nu har jag turen att leva i ett samboskap, när jag var ensamstående var det bara att gilla läget och jobba heltid, kvällar och helger.
I dagsläget har vi taget valet att jag går ner i arbetstid då mannen tjänar mer än mig och hans lön verkligen behövs.
Angående helgen vs trötta föräldrar har vi gjort som så att det är ok att en dag under helgen kör vi lazy-style, den andra dagen ägnas helt åt ungarna..
Jag vill verkligen vara här för mina barn, men i slutändan är jag bara en människa som ibland behöver dra mig undan och bara vara för mig själv. Inte det lättaste.
Bara att sitta på toa ifred är ibland en dröm.
Jag önskar er all lycka och välgång och fortsätt skriv här, det är mycket intressant att se hur saker och ting kan tolkas från " den andra sidan".