Igår var det äntligen dags för ultraljud för vår del. Vi hade tid klockan nio på morgonen och var klara vid halv tio ungefär. Det känns nästan lite hånfullt att det gick så fort och lätt för vår del efter att ha läst Dennis inlägg om mardrömsultraljudet de hade för några veckor sedan, men å andra sidan är jag väldigt glad att vi fick slippa gå igenom deras pärs.
Det visade sig att vår lilla bebis är yngre än vi trott, och beräknad nedkomst flyttades fram nio dagar. Vi är med andra ord inte inne i vecka 20 förrän imorgon. Ärtis såg ut att må hur bra som helst där inne i magen, vilken känsla det var att få se hur plutten stretchade på benen och gosade till sig.
Däremot funderade jag på en sak efteråt. Jag har hört flera som har sagt att de blivit rörda till tårar, och haft gråtkalas på ultraljudet för att känslan av att se sitt barn för första gången är så överväldigande. Jag kunde inte ha klämt fram en tår även om jag hade försökt. Självklart förstår jag att det är olika för alla, men kan det vara så att det har blivit så givet att man ska gråta inför synen av sitt barn för första gången att ultraljudshistorierna kryddas en aning? Ligger det någon form i prestige i att gå från specialistmödravården med lyckligt rödgråtna ögon?
Hur som helst var det otroligt mäktigt att få se det lilla hjärtat ticka. Även om ärtis (enligt barnmorskan) inte visade sig från sin bästa sida såg allt jättebra ut. Det lugnade de blivande pappa-nerverna om något.
//Christoffer
skriven
Oj, jag grät nog för att jag blev så lättad över att fostret levde och var "hel". Gått i veckor och varit orolig över att den lille skulle vara död där inne, så när jag fick se hjärtat slå så blev jag så lättad. Sedan så var det väldigt känslosamt att se att det faktiskt finns ett pyr därinne som är vårt, som är vi. Så kanske grät över det också.
Min sambo grät inte. Jag tror att alla är olika, likaså de känslor som man är med sig till ultraljudet.