I mitt jobb som taxichaufför blir det en del stunder av väntan på dagarna och kvällarna. En del av väntan fyller jag med läsning, lite mobilsurfande då och då (som nu till exempel), men mest av allt tänker jag så klart på det nya lilla livet som är på väg.
Man kan ju tycka att jag borde börja vänja mig vid tanken nu, men allt är så abstrakt när jag pratar med min sambo om det. Det händer dock oftare och oftare att jag får en glimt av klarhet i min dimma och bit för bit börjar inse vad som händer. Samtidigt som jag inte kan vänta på att det ska bli augusti, svider det till i magen när jag inser att det är jag som ska vara pappa då.
Det är verkligen häftiga känslor att få vara med om, och jag kan inte föreställa mig hur det måste kännas för min sambo som faktiskt bär det här lilla livet i sin mage.
I trafiksäkert tempo åker jag känslomässig berg-och-dalbana i förarsätet på en merca e200.
Regn och kallt ute, men säg vad spelar det för roll?