Låt mitt barn sova!!
Det finns något ont i min omvärld som handlar om att försöka väcka de barn som sover. Mitt barn behöver liksom jag få sina timmar sömn för att orka med dagens alla upptåg. Oavsett om det är att vara hemma med gravid mamma som att vara på förskolan, sömnen är viktig för de små.
Det borras i någon av betongväggarna i huset och klockan är nu 20:45. Mitt barn har sovit i drygt en och en halv timme. Detta må vara hänt om det hade varit en engångsgrej. Vem har inte kommit hem sent och känt att en behövt borra lite i betongväggarna? Den där tunga spegeln måste upp just ikväll. Vem har inte kommit hem kvällen efter och känt att spegeln nog passar bättre närmare fönstret, gärna med några extra krokar så att de måste borras fler hål. Gärna flytta denna spegel ett par gånger i månaden.
Anledningarna må vara många, men jag kan nog komma på minst lika många anledningar för att mitt barn ska få sova i lung och ro vid 21-tiden utan att vakna i panik.
Mellan varven som det borras, körs det med rätt hög acceleration på lågfartsområdet utanför. Men det finns säkert bra anledningar för det också. Vem har till exempel inte kommit på att det är sista dagen för supererbjudandet på betongplugg på Coop idag. Varje dag! Och vem tycker inte att ens favoritmusik ska spelas på högsta volym mitt i veckan. Gärna efter 23:00.
Jo, jag vet vilka ni är. Det är ni som inte vill låta MITT barn sova.
Vilket även drabbar min och min sambos kväll och natt. Okej, jag vet. att tankarna om en sammansvärjning mot mig och min sambo är föga troliga. Men i stridens hetta kan jag inte låta bli att leka med tanken om att det måste vara någon som vill jävlas. Som oftast sover han faktiskt igenom de mesta av oljud. Så vad bråkar jag om. Jag vill kunna leva mitt liv på kvällarna utan att behöva smyga omkring på tå för att inte väcka mina barn. Jag minns själv hur det var när jag var liten och kunde ligga och lyssna efter hur mina föräldrar pysslade i köket innan jag somnade.
Nu är det säkert någon av er som under läsningen funderat på vad den där lattefarsan håller på med:
Ditt barn!? Vad då ditt barn!? Bonusbarn på sin höjd!
Må så vara. Men i snart två år har jag fått vara en del av denna springande och hoppande krabat att känslorna för honom är som om han vore min egen. Jag har fått förmånen att dela honom med hans föräldrar. Jag älskar honom lika mycket som mitt ofödda barn. Om femåringarna i lekparken så mycket som antyder att de tänker sno en spade från honom i sandlådan så kommer barska blicken fram. Han är min och våga inte bråka med honom. Sen finns det dagar då jag uppskattar honom lika mycket som nageltrång och dåliga skor i snöslask. Men alltid kommer jag älska honom. Till och med när han råkade förstöra mitt USB-minne med musik som jag lagt ner 100-tals timmar på så älskade jag honom.
Föräldrar har skyldighet att älska sina barn. De är de som satt dem till världen. Barnen däremot har inga skyldigheter att älska sina föräldrar. Föräldrar ska förtjäna sina barns kärlek. Jag älskar "storebror" och ser honom som min. Jag kommer att göra allt för att förtjäna hans kärlek genom att vara en trygg vuxen i hans närhet, en som alltid finns där oavsett vad som händer.
/ Dennis
skriven
Åh va du är fin Dennis! Tänk om alla bonusföräldrar hade känt så för sina barn! Kärlek på det!
Sen det där med ljuden, förstår dig fullt ut! Du får tänka som så här (i stridens hetta) att vänta ni bara tills vår lilla sessa berättar att hon är hungrig mitt i natten.