Lattefarsor Pappabloggen

Utanför Systembolaget sitter Eva..

Jag skänker med jämna mellanrum växelpengar i Röda Korsets bössor.

Jag skickar ett sms då och då till organisationer som skänker pengarna vidare. till behövande.

Jag gör detta för att det får mig att må bra. Jag får en känsla av att jag bidrar med något som kan förändra världen. Det känns bra, ego-boosten av min "otroliga" generositet är stillad för resten dagen. Sen kommer stunder där jag inser att det lilla egentligen inte gör så stor skillnad, att jag inte räddar världen med några kronor. Jag drar täcket över huvudet och hoppas att många bäckar små blir en stor å. 

Då och då ger jag en slant till de romska kvinnorna från Rumänien som sitter nere vid Strömpilen i Umeå. Ibland har jag storebror med mig och då låter jag honom lägga en peng i muggen. Även det känns bra. Vad bra nu lär jag mina barn lite solidaritet. Klappar mig i smyg på bröstet och tycker mig vara en väldigt bra människa. Det sker nästan slentrianmässigt nu. Jag går förbi kvinnorna och lägger en slant, ibland en sedel i den gamla pappmuggen från Big Boy. Ju större valör desto mer boostas mitt ego. 

Idag var jag och sambon ner till Strömpilen för att handla en present till ett barnkalas. Vi drack kaffe och fikade gott, även om jag i efterhand tycke att biskvin aningen dyr för att mest smaka smör. Några trevliga samtal senare gick vi därifrån. Jag mot Systembolaget och hon mot Lindex. Några öl till fotbollsmatchen ikväll blir gott. Jag ska ju sitta hemma själv medan sambon umgås med kusin och syster på annat håll och storebror har pappahelg. Utanför bolaget sitter en kvinna där hon alltid brukar sitta. På knä över en mjuk kudde sitter hon med händerna knäppta och tittar på mig. Hon ber om pengar och jag tittar på henne, pekar att jag ska gå in  och handla och sen komma tillbaka ut. Jag har en Jenny Lind i fickan men känner inte att jag vill ge bort hela sedeln. Mitt ego behövde inte boostas så mycket idag. Beror kanske på de mynt jag la i Röda korsets bössa igår. Jag går in och köper tre öl för totalt 30kr och går ut igen. En Selma kan jag ändå avvara. 

Jag böjer mig ner för att ge henne sedeln när hon säger: 

"No ,not money. Food. Children need food." 

Hon förklarar på knagglig engelska att hon skulle behöva mat till hennes barn. Frukt, kyckling, ja vad som helst. 

Böjd som ostbåge står jag där med min skrynkliga tjuga i handen när ett inferno går genom huvudet. 

Jag har nyss spenderat 150kr på ett mer eller mindre meningslöst fikabröd och kaffe. Jag har just lagt 30kr på öl för att kunna bryta en tjuga ur en 50-lapp.

Lite tafatt försöker jag förklara att jag genast ska gå och hämta min sambo i butiken intill för att sen köpa det hon behöver.  En kvart senare överlämnar vi en matkasse som med nyfikenhet tittas igenom. Jag har aldrig sett någon bli så tacksam för något. Inte ens på julafton, inte på examen eller på en födelsedag. Hon berättar med de få ord engelska hon kan att hon heter Eva och kommer från Moldavien och vad vi förstår har hon flera barn. Vi får varsin kram och går sedan hemåt igen. Eva är inte alls från Rumänien vilket annars verkar vara allmänt vedertaget bland oss.

På hemvägen börjar jag fundera. Mitt ego har inte boostats. En känsla av maktlöshet infinner sig i mig. För även om det vi handlade kommer till nytta ikväll så gör det ingen större skillnad i förlängningen. I längden behöver de romska kvinnorna vid Strömpilen ett arbete som gör att de själva kan försörja sina familjer. För ingen vuxen människa ska behöva känna att de är beroende av andra människors välvilja. 

Utanför Systembolaget sitter Eva från Moldavien..

..imorgon har Systembolaget söndagsstängt men på måndag är hon där igen.