Idag tog jag svärmors bil till Ersmark då vår egen alltjämt står och skäms på parkeringen med trasig kylare. Resan till Ersmark hade som mål att köpa en barncykel som vi spanat in på Blocket. En grön liten Bergs Tiger. Ni kan tro att det var en glad kille som möttes av cykeln i hallen. Trots att den inte var ljusblå, orange, grön och rosa. Det blev en premiärtur till Ica med ett par vurpor och några dikeskörningar på vägen. Det är uppenbarligen väldigt svårt att trampa, styra och titta var man kör samtidigt. Men kul var det!!
Denna premiärtur får mig att tänka på när jag själv var liten och cyklade. Jag var omkring 6-7 år och något av det bästa jag visste var att cykla. När jag inte cyklade byggde jag med Lego på mitt rum, en bra paus från grannens barn som alltid ville cykla. Jag minns hur vi brukade cykla kvarteret runt, varv efter varv. Det blev som en polisjakt. Då jag tröttnade på att cykla svängde jag in på parkeringen när grannes barn inte såg och gömde cykeln. För jag visste att om han såg min cykel skulle han ringa på och fråga om jag ville cykla igen. Tydligen hade jag lite svårt att säga nej.
Något som jag var riktigt stolt över under denna period var min vita frigolithjälm. En sådan där som nästan såg ut som en keps. Jag minns en något traumatisk händelse kring denna hjälm. Av någon anledning blev jag arg på pappa eller mamma och slängde hjälmen i golvet. Olyckligtvis träffade den en vass tröskel och hjälmen sprack rätt igenom. Tårarna rann som Nilen över mina kinder. Men då som så många gånger förr och även senare dök morfar upp som en hjälte. Jag fick följa med morfar i bilen för att köpa en ny. Logiskt sett kan vi inte ha kört så långt, men jag minns det som en evighet i likhet med bilresorna till Norge. Förmodligen bara 20-25 minuter. Väl framme sker det traumatiska och med hjälmkartongen i famnen. Jag öppnar kartongen och finner till min fasa en röd/rosa hjälm av samma model som den vita.
- En röd/rosa hjälm!!! Hallå!! Mitt liv är förstört!
Jag minns än idag hur jobbigt detta var hur mycket det tog udden av min lust att cykla. Jag tror aldrig jag berättade något för någon om det här. Jag tyckte nog att jag fick skylla mig lite själv som haft sönder min vita hjälm. Detta var straffet.
Mamma, pappa och morfar. Jag mår trots dessa omständigheter bra idag, även minnena blossar upp nu när Storebror ger sig ut på cykelbanorna.
En fundering - Om någon så liten sak som en trasig hjälm och en ny rosa kan skapa sådana små obehagskänslor drygt 25 år senare. Hur besvärligt måste det då inte vara för de barn med riktiga trauman? Känslan av vilja skydda sina barn för trauman är överväldigande. Hur gör vi för att inte överbeskydda våra barn mot världen utanför? Jag vill inte bli en av alla dessa föräldrar som curlar sina barn genom livet. Balansgången är hårfin.
Denna premiärtur får mig att tänka på när jag själv var liten och cyklade. Jag var omkring 6-7 år och något av det bästa jag visste var att cykla. När jag inte cyklade byggde jag med Lego på mitt rum, en bra paus från grannens barn som alltid ville cykla. Jag minns hur vi brukade cykla kvarteret runt, varv efter varv. Det blev som en polisjakt. Då jag tröttnade på att cykla svängde jag in på parkeringen när grannes barn inte såg och gömde cykeln. För jag visste att om han såg min cykel skulle han ringa på och fråga om jag ville cykla igen. Tydligen hade jag lite svårt att säga nej.
Något som jag var riktigt stolt över under denna period var min vita frigolithjälm. En sådan där som nästan såg ut som en keps. Jag minns en något traumatisk händelse kring denna hjälm. Av någon anledning blev jag arg på pappa eller mamma och slängde hjälmen i golvet. Olyckligtvis träffade den en vass tröskel och hjälmen sprack rätt igenom. Tårarna rann som Nilen över mina kinder. Men då som så många gånger förr och även senare dök morfar upp som en hjälte. Jag fick följa med morfar i bilen för att köpa en ny. Logiskt sett kan vi inte ha kört så långt, men jag minns det som en evighet i likhet med bilresorna till Norge. Förmodligen bara 20-25 minuter. Väl framme sker det traumatiska och med hjälmkartongen i famnen. Jag öppnar kartongen och finner till min fasa en röd/rosa hjälm av samma model som den vita.
- En röd/rosa hjälm!!! Hallå!! Mitt liv är förstört!
Jag minns än idag hur jobbigt detta var hur mycket det tog udden av min lust att cykla. Jag tror aldrig jag berättade något för någon om det här. Jag tyckte nog att jag fick skylla mig lite själv som haft sönder min vita hjälm. Detta var straffet.
Mamma, pappa och morfar. Jag mår trots dessa omständigheter bra idag, även minnena blossar upp nu när Storebror ger sig ut på cykelbanorna.
En fundering - Om någon så liten sak som en trasig hjälm och en ny rosa kan skapa sådana små obehagskänslor drygt 25 år senare. Hur besvärligt måste det då inte vara för de barn med riktiga trauman? Känslan av vilja skydda sina barn för trauman är överväldigande. Hur gör vi för att inte överbeskydda våra barn mot världen utanför? Jag vill inte bli en av alla dessa föräldrar som curlar sina barn genom livet. Balansgången är hårfin.
Glad första maj på er allihop och extra grattis till min syster Frida och Saras syster Lina som bägge fyller år idag.
/Dennis
/Dennis