I partiledardebatten för några dagar sedan refererade Stefan Löfven till en undersökning gjord av Kamratposten (se nedan) 2008. En av frågorna som KP ställde handlade om vem barnen pratar med när de är ledsna. De allra flesta pratar med sin mamma eller en kompis, därefter kommer någon annan eller ingen. Papporna kom på en skrämmande femteplats. Rejält distanserade av de ovanstående. Trots att undersökningen har sex år på nacken tycker jag att det är slående hur illa det var. Jag hoppas verkligen att dessa siffror förbättrats nu 2014, men jag tvivlar starkt på att någon större förändring skett.
Dagens moralkaka från Dennis lyder: Oavsett om du håller med Löfvens uttalande så talar undersökningen lite för sig själv. Det är dags för oss pappor och blivande pappor att ta oss an närheten med våra barn. Blanda upp machostilen innehållandes det manliga monopolet på våld, tuffet och arbetsnarkomani. Låt de mjuka och ömma sidorna få tala allt oftare. Ni är många där ut men vi kan bli fler.
Jag vill vara den pappan och bonusföräldern som mina barn kan ha som alternativ att prata med. Jag tänker inte låta min sambo ha monopol på känslopratet med våra barn. Att prata känslor handlar om förtroende och förtroende får du inte, det förtjänar du.
Nu tar jag helg några timmar. Imorgon är det dags att planera det sista inför teckenkommunikationsutbildningen med kollegorna.
/ Dennis
Kamratpostens undersökning från 2008
- Mamma: 41 procent
- Kompis: 24 procent
- Annan: 12 procent
- Ingen: 11 procent
- Pappa: 5 procent
- Syskon: 4 procent
- Mor- eller farföräldrar: 2 procent
- Skolsköterska/lärare: 1 procent
skriven
Angående det där med fäders roll i heterorelationer; min mamma, som varit förskolepedagog i ett par decennier, berättade att när barn leker "mamma pappa barn" är det vanligare att pappan är död eller på jobbet, och att barnen i allmänhet hellre leker hund än leker pappa. Ganska talande, tycker jag.