Hur känns det?

En kommentar
Gratulationerna avlöser varandra titt som tätt. "Vad roligt för er, hur känns det?" och så vidare... 

Ja, hur känns det egentligen? Svårt att säga. Standardsvaren som nu nästan kommer utan eftertanke är: Jo, men det känns bra, det är spännande. 

Men hur känns det egentligen? Jag har varken gått upp några gravidkilon, haft sammandragningar eller foglossningar. Jag har heller inte mått illa vad jag kan komma ihåg. Jag kan fortfarande jobba som vanligt utan att min kropp har börjat säga ifrån. Jag behöver inte heller kissa i provrör eller ta blodprov. 

Så hur känns det då? 
Förutom förväntan, spänning och lycka inför mitt första barn. Det barn som växer där i min sambos mage med mina gener. Ja, då känns det inte så mycket. 

Om jag ändå ska försöka klämma ut lite tankar och känslor. 

Jag får vara observatören och stöttepelaren som får ta ett extra ansvar som behövs under (till att börja med) nio månader. Men att veta när och hur detta extra ansvar ska tas är inte alltid glasklart. Häromdagen när Storebror var med sin pappa tog jag och sambon en promenad till affären. En långsam vaggande promenad som några gånger fick avbrytas för att andas igen sammandragningarna. Under denna korta promenad kom vi fram till en tillsynes självklar lösning till diverse bryderier i vårt liv. Lösningen eller kanske snarare ett hjälpmedel till lösningen på flera beskymmer löd, rak kommunikation. Vi är inga tankeläsare och för att förstå varandra krävs det att vi faktiskt talar om lite oftare vad vi vill eller önskar av varandra. 

Livet är inte allltid spikrakt. Det kan ibland behövas rätas ut med rak och tydlig kommunikation. 

Det där lilla barnet jag nämner är självklart du min lilla vän. Det är du, dina föräldrar och din bror som ska utforska världen. Två superhjältar, en lattepappa och så du. Du som fortfarande är där inne. 

Hur känns det? 

/Dennis Nyheim
 
1 Jenny:

skriven

Vet inte om detta kvalar in just i detta inlägg men vill skriva ändå:
Fick ofta frågan "vet ni vilket kön det blir" och även "vad hoppas ni att det blir"..
Vi svarade standarden "det spelar ingen roll bara det blir en frisk unge". Iaf tills den dag en av mina brukare frågade mig samma sak (hen har cp-skada samt utv.störning), och svaret fastnade i halsen, men hen förekom mig och sa "så länge det blir en glad person som mig blir det nog bra, för mina föräldrar tycker massor om MIG".. Det där fastnade och med barn nr två svarade jag/vi istället: "det är vårat barn så resten löser sig (klyschigt som tidigare men med mer menin tyckte vi)..det bör tilläggas att barn nr 1 föddes med läppspalt och kärleken visste inga gränser ändå ;)

Lycka till med allt och rak kommunikation låter som ett vinnande koncept för framtiden oavsett! :)

Svar: Tack.
En Väldigt tänkvärd kommentar. Håller med dig.
/Dennis
Lattefarsor